Jag kan knappt tro att det är sant!

Om cirka 9 dagar så kommer min älskade Siri hit.
Jag har saknat henne så mycket, jag är lite rädd att jag ska skrämma iväg henne.
Hon är en av mina bästa vänner och vi har känt varandra sen vi var 10 år gamla.

Lite kul om hur vi blev vänner:
Jag flyttade från Tyllinge till Västervik. Jag hade en kort pojkfrisyr typ, eller typ en rutten page.
Alla var nyfikna på mig och jag var väl inte direkt den personen som de hade förväntat sig.
Siri var bästis med Emelie, de var hästtjejer. Jag hängde med de andra tjejerna och tyckte
att Siri var ganska nördig. Jag bjöd t.ex. inte in dem på en fest som jag hade ihop med en annan tjej
(så himla elakt) och Siri tyckte att jag var en fjant som skrek av rädsla när vi gungade snurrgunga.
Det var ju inte så att vi inte umgicks, vi färgade håret på varandra en gång i femman. Jag färgade
håret rosa och Siri färgade det rött (till min mammas skräck när det blev fläckar i badrummet, den har jag ju fått höra x antal gånger). Vi började i samma klass på högstadiet och jag tyckte Siri var cool
för hon kände en massa äldre personer ute på landet och vi började hänga. Det blev så att vi
bytte bästisar och det var nog bra gjort för de andra två är superbra vänner än idag och det är jag och Siri också, bäst. Vi har många roliga minnen ihop som jag kommer skratta åt livet ut:

Ernst och Bodil, Tallriken, Maxtraktor, "Finns ingen snyggare", "Världens sämsta folkgrupp", Studenten, Disco:t i Hallingeberg där man var tvungen att synas i en viss lampa med hjälp av vita kläder, roadtrippen till Stockholm, klassresan till Liseberg, Midgårdsfesten, bråket med Oliver och massor.

Sitter och gapflabbar nu och typ ingen annan fattar!
Det är så det ska vara :)

Kommentera här: