ejdasnya.blogg.se

som inte bryr sig om sig själv. Samma vända en gång till, för rollen som anhörig tar aldrig slut. Du förväntas vara där, även när den personen inte ställer upp för dig eller för den delen ställer upp för sig själv. En dag kommer det ta slut, men slutet har varit nära länge. Diskussionerna om döden har blivit vardag. Det finns ingen egg på orden. De skär inte. Det är som att någon petar på en med en smörkniv för en reaktion. Den reaktionen har redan kommit. De reaktionerna har redan kommit. Smärta, sorg, ilska och svek. För inte kan det komma glädje när någon pratar om döden., men vad ska en göra eller hur ska en reagera när döden varit samtalsämnet i snart tjugo år? Alla känslor blandas med likgiltighet. Det enda som finns kvar är ett skal av någon som en gång var, någon som gömt sig bakom skit i hörnen, pappershögar, gamla fotografier och böcker. Det blir inte längre en reaktion, inte på samma sätt som förr. De enda känslorna som nu kan smyga sig in om natten är känslor av skuld. Skuld för att en inte kan vara där i varje sekund. Skuld för att en inte kan vakta. Skuld för att en inte orkar. Det är inte en sjukdom som alla andra, men visst är det en sjukdom. En sjukdom som gör att du förlorar familj, vänner, intressen och dig själv på vägen. En sjukdom som inte räknas som en sjukdom förrän du själv anser att det skapar problem. Under tiden lär du dig hur du ska kunna få ditt nya förhållandet med flaskan att integreras med ditt gamla liv. Du tror att du kan ha båda, men det kan du inte. Du lär dig var du ska gömma saker. Du lär dig vad du ska säga. Du lär dig vad andra vill ha, men det du inte vet är att alla redan vet vad du helst av allt vill ha. Och det är inte oss. Det är inte ditt liv. Hela tiden så frågar en sig om det verkligen går att väcka någon som redan är död eller om det bara är att gå framåt och aldrig mer titta bakåt. Det går inte att dödförklara någon som lever. Det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Det går inte att prata med någon som inte lyssnar. Jag rekommenderar ingen att ständigt gå och hoppas på en förbättring, för det har inte lyckats hittills. För att få hjälp krävs det att en frågar om hjälp, inte att alla andra ser att en person behöver hjälp som den aldrig tänkt ta emot. Det är svårt att sluta hoppas, hoppet finns där, men det är inte alltid som hoppet matchar verkligheten. Jag vet att vi är många och att det finns kunskap om det idag som inte fanns förr, men det innebär inte att det jag skriver om inte existerar idag. Mitt medberoende finns fortfarande, vägen till att komma till ro är fortfarande lång. För er i samma situation: <3

 

Puss