ejdasnya.blogg.se

Det var jättemysigt hemma hos Monika och Daniel. Nästan så jag fick lust att själv börja om på nytt med en ny lägenhet. Med Jonas såklart då ;) Minns min första lägenhet. Haha, vet inte om jag har berättat om den? Kan berätta hela berättelsen om den.

 

Jag kom in på Kultur- och kommunikationsprogrammet i Halmstad. Det var dags för mig att flytta ifrån Västervik och mitt pojkrum hemma hos mamma. Jag fick inte lägenhet direkt, men som tur var bodde min kompis M och hennes ME kille i en tvåa så jag fick sova på soffan. Jag trodde ju att hennes pojkvän var med på det hela, men han var mycket skeptisk till min inflytt, även om den inte var permanent. Han var väldigt svår att prata med, det gjorde ju inte saken bättre att hans bästa vän var en gammal vän vi kan kalla honom för O. 

 

Den gamla vännen O och jag lärde känna varandra när jag var cirka 11 år och båda hängde nere vid kanotklubben, min bästis var med där. Sen gick vi i samma klass i högstadiet och gymnasiet. Under gymnasiet blev denna vän ihop med en tjej som gick i Marias klass. Tjejen berättade för Maria att O sagt "Nej, du kan inte umgås med Maria! Hon är ju kompis med Ida och Ida är skabbig". Jag gick i taket när jag hörde om det. Vi hade alltså känt varandra, varit helt okej vänner och jag ansåg honom vara en kompis, ingen nära vän men vi visste var vi hade varandra. Trodde jag!

 

Den gamla O hade aldrig varit så omogen eller sagt något sådant, men något hände med honom på gymnasiet. Han ville så gärna vara med i skolans tuffa gäng, som bestod av några... eh, ja. Jag vet inte vad jag ska kalla dem, för de var ju egentligen inte coola, sportiga eller särskilt smarta. De var väl kanske bara skickliga på det sociala och ansågs vara stabila grabbar. De kallade sig i alla fall för Delta Sigma (paus för skratt). Ja, det låter som någon dålig American Pie-film. Sjukt klyschigt. Grejen var bara att han inte fick gå med. Han var inte av rätt virke. Sjukt sorgligt egentligen. Har hört på omvägar att han till och med kraschade en av deras fester, som han inte var inbjuden på, jättepinsamt. Hans nya image gick väl helt enkelt inte ihop med min image. Jag var ju väldigt utagerande och var lite av en bråkstake. Jag hade dock aldrig sagt eller gjort något mot O. Träffade honom i alla fall ute en kväll och han skulle krama mig och hälsa på mig, men jag ba "Jag vet vad du har sagt om mig. Du behöver inte fjäska".

 

Efter det sa han till M att han var rädd för mig. O hade nog sagt värre saker till ME eftersom han hatade mig. I alla fall så bråkade M och ME om mig första natten. Jag hörde ALLT. Jag trodde liksom att de hade pratat om det innan och ville tjäna lite pengar. Min visit verkade ta väldigt på dem och deras relation. Det är klart att jag fick dåligt samvete för det. ME brukade anklaga M för att bli förändrad när hon var med mig. Minns speciellt ett tillfälle då jag fick M att lyssna på underground hiphop och ME kom hem och blev helt förfärad. Jag höll ganska mycket inne med alla deras bråk om mig, syrliga kommentarer och gud vet vad. Det var ganska trassligt. De hade ju varit ett par i flera år och jag hade aldrig kunnat tro att ett par hade kunnat bli så fruktansvärt påverkat av att ha en inneboende. Jag och Jonas har ju haft inneboende och vi har aldrig haft det dåligt på grund av det.

 

Nu kanske det låter som att jag bodde där i flera månader och inte ville flytta. As if. Som att jag skulle vilja bo på en oskön soffa för 2500 kronor i månaden? Jag bodde där i cirka 6 veckor och då var jag inte där HELA tiden. Fick ibland sova över hos Hanna och Sigrid. Sen åkte jag hem också och stannade hemma i typ fem dagar. 6 veckor är ju ingenting. Men vissa relationer klarar tydligen inte av lite "motgångar" om jag nu räknas som en motgång, haha! Jag vet att det kan vara rätt jobbigt med inneboende men det viktigaste är väl att kommunicera? Minns att jag ibland inte fick komma hem till dem för att de bråkade med varandra. Eftersom jag var i en ny stad fick jag gå runt utomhus, i lite regn och blåst och bara vänta på att någon skulle höra av sig så jag kunde komma inomhus igen. Som tur var mötte fina Hanna upp mig då och tog en tröstcigg med mig.  Efter det hittade mamma en lägenhet till mig. Komiskt nog var det granne med dem, i samma hus men i våningen ovanför. Haha lucky them! ;D  Jag och M fortsatte att hänga. Jag gillade henne och hon var snäll, men vi gled ifrån varandra.

 

Min nya lägenhet var på 29 kvm, med en Walk in- closet! Jag hade seriöst typ 4 möbler. En säng, en tv-bänk, en byrå och en tunna. Så fattig! Fick i alla fall sen en soffa och en bokhylla, en bokhylla som inte hade alla skruvar och som aldrig fick det. Så där bodde jag själv! Det var väldigt kallt på hösten och vintern. Det var dock ganska mysigt att bo där. I mitt lilla krypin. Hela lägenheten påminde typ om ett sjukhus, minus renligheten. Jag var dock lättad över att äntligen bo själv. Det var en stor frihet. Jag behövde inte respektera någon annan och kunde göra vad jag ville. Jag hade dock inget internet, men jag hade TV och Ps2. Hade även The Sims 2 på en dator, såatteh. Haha saknar lite den primitiva. Det jag absolut inte saknar är: Att vakna av att det är 8 grader inomhus, att ha sängen två meter från kokvrån, ingen balkong, bastu på sommaren, vit strukturtapet och inga möbler. Det var ju där jag bodde när jag träffade Jonas. Vi bodde där ihop i 1 år, tror jag. Lite jobbigt att bo 2 personer på 29 kvm, hehe. Kan sakna det minimala utrymmet ibland, men nä! Jag har det mycket bättre nu :D

 

Förlåt för wall of text!

Puss på er